Jag har ingen moderskänsla längre och ingen känsla av att vara någons dotter heller. Inte heller kommer jag nog "älska" någon. I alla fall, så har kvinnor det inte så tokigt själva, i jämförelse med att lyssna på mäns enorma öveskattning av dem själva, och deras s k "egon". (Det vet jag nu)
Nu finns det ju olika sorters sådana, Sådana som kvinnor har med. Jag har nog inget narcissistiskt och helt egofixerat, men skulle vilja säga en del, till sådana som har det, eftersom jag har en annan sorts "ego", (också) orsakat av "nödvändighet". Detta består av 99% elakhet och ges en diagnos, liksom alla former av elakhet och sjuklig själviskhet
Det är alltid brist pengar som hindrar mig från att vara narcissistisk.När jag äntligen "hade tid att bli det".
Så länge jag varit ensamstående, (eller i en viss ålder) Vad vet jag?
När jag var gift, i det "riktiga" äktenskapet, var jag bara så uttråkad Det fanns ju ingen som brydde sig då heller. Ändå gick man på och skaffade examen och unge och jobb. Och två löner.
Det mesta från den tiden är bortglömt, alla åren är helt bortglömda, men pengar hade man i alla fall. Och man fick ett vetenskapligt naturintresse, genom Bs föräldrar.
Han var ju inte den man, man drömt om - och som straff för detta, någonting sånt, gick vi inte ihop. Jag kände på mig något, det som senare gjort mig småparanoid - och ändå var det ett sånt jävla liv, innan man stack. Eller jag måste väck, kände jag Men det var jag som drog, för han hade visst hittat sin "haven". For a while Men inte jag, mansintresset från överordnade. intresserar mig inte. Tvärtom var det irriterande. Och polacken var ju bara nån, som körde väldigt fort på farliga grusvägar.
B lämnade nog det stället mer skamfylld (ÄN JAG)och litet knäckt. Mäta känslor, går inte och livet tog "ny vändning".
Men då var vi inte intressanta för varandra längre Men det där lilla stället och det han höll på med, höll inte för honom,heller..
Inte för inte, blev han kanske nån annans dröm, av en tillfällighet, beroende på hur man nu ser det
Han var då inget jag frotterade mig med. Under de år han byggde upp sin chans att slippa från trista fabriksarbeten. Att han var stark och omhändertagande, vad vet jag, kanske hade det varit ett "plus".
Men jag var ensamstående mamma och han var inte till nån hjälp. Jag hade nya förhållanden.
Det var ju det som fick hjulen gå runt under en massa år - omständigheter på hans arbete, hans skola, etc Jag kajkade iväg till praktik och jobb efter studietiden, p g a att nån annan fixade bil och körkort. Farsan i Norrland fixade bensin, under bensinranoneringen.
Då var det rätt tuft, för man var ju häftigt "med bulle i ugnen", och den kom ju ut som den skulle och så var det att "vara med bäbis", i stället Väldigt noga att allt skulle vara det finaste och det renaste.
Kanske moderskänslan förstördes av studier, men det tror jag väl inte (och inte studierna av graviditeten heller, för jag var ju i slutet på studierna när den inträffade). Sen var det praktiktermin, som gällde, vilket ju är ett riktigt lärarjobb och många bra lektioner höll man nog!
Men jag tog också hemska sommarjobb, efter vi blivit så där "en riktig familj", och medan han gjorde den berömda så kallade "lumpen". Fast man hade det litet småmysigt, det ska inte förnekas.De duktiga tjejerna i Linköping t e x vill man ju inte förminska betydelsen av. Hon som skötte biltranporten på terminen, när man ÄNTLIGEN fått in första tjänst (och inte bara ett vikariat eller nån anställning i ett annat yrkesfält. (Biblioteksassistenter, var vi - de tre tjejer som slumpen bestämde skulle träffas och mata varandra med "tjejighet". På diverse mysiga sätt. I alla fall matade jag dem, (Ugnsstekt oxfilé och nå'n hallondessert (Peach Melba?),för att jag tyckte jag hade råd med det, och visst var jag hemma hos henne med Klara Väver (Weaver/Wäver)- intresset- masodontarbeten var "inne" och hon hade inga barn så hon hade tid för dem. MYCKET vackra arbeten.
Jag var mer inne på 70-tals "progg" som att sy solhatt till barn, med möster kopierade från bibblan ))) Spela (kasettband, herregud) I BILEN, under soliga sommarutflykter (med Röda Bönor, och "gamla kära tuff-tuff-tåget- sången, :)
(Om jag minns deras namn, väninnornas? Nej, naturligtvis inte och inte heller någon tillfällig bekants mansnamn Inte på hans arbetskamrater och inte på mina. :( ("Weird", men mycket vatten har ju flutit "under broarna" (Jaså, vilka broar då? DUMT talesätt. Nu ska jag se nattfilm på TV, om en stund, har nidstirrat på rutan, Något med John/Jan Rabeus (KAN jag namnet på dagens skådisar? NÄRÅ)och karl-liv anno nutid. Och så Högklackat, del 5, som var kul med sin "parkeringsvakt från helvetet" och "skånska tolk".
WOW, vilken självständighet, om man tänker efter.Jag skötte mitt jobb och det var småmysigt småfrökenaktigt, tills jag kom hem till främlingen jag bodde med. Jag var med i Ami's teatergrupp och steppade framför arvegodsspegeln. Allt som fanns med från B:s familj, var basically litet småpynt, ja mina föräldrar hade nog bistått med mer, än så - eller om vi fått möbelpengar och köpt själva Minns inte!
Även sånt som säkert varit en uppoffring att ge oss, (även om jag inte uppskattade det) - BILEN t e x, .men den snikade ju karlskrället åt sig vid skilsmässan på 80-talet.
"Jag behövde ju inte den i jobbet". Nä just det för jag hade slutat jobba p g a idioter, vid det laget."Make" uppskattades INTE:
.
Jag var deprimerad och skulle"börja om".
"B-familjens" giftogods, var hemslöjdat och på ett STILIGT sätt. Själv hade jag väl med mig adoptivföräldrarnas gamla nerpyrda iillgröna soffa eller så. Fast mycket mer förstås, (hade man nog med sig från föräldrarna, menar jag): Och dubbelsäng hade man, (gjorde man nåt spännande i den, nä, va?) och ungen hade "paradsäng" och miljoner leksaker En sandlåda utanför fönstret, med "Jeffen", (den elaka pojken) i )
Tja. det var den där illgröna soffan då och Bs hemsnickrade (hehehe)vitmålade spånplattehylla. Magnifikt stor och mycket dammad och brukad att ställa "bokklubbböcker" i ( Hehehe):
Man får väl skylla sig själv för sin 70-tals-smak och för att vi varit unga och studerande Men han jobbade hela tiden faktiskt, abrutet av lumpen och jag studerade, oavbrutet, endast avbrutet av barn, en termin )) B studerade med, för att vara ärlig Han hade tagit en kurs i styr-och reglerteknik, men riktigt när under den tiden han gjorde det vet jag inte Bara att han placerade sig stadigt på Centrala verkstäderna hos SAAB och monterade flygplansventiler.
Om jag gjort NÅGOT i livet så var det att bestämma mig för att leva min egen dröm och den drömmen var i vart fall inte, "karriär" Man jobbade på, bara""
Man hade inte datorer
Man var i stället väldigt social.
Och pysslig.
Nu finns det ju olika sorters sådana, Sådana som kvinnor har med. Jag har nog inget narcissistiskt och helt egofixerat, men skulle vilja säga en del, till sådana som har det, eftersom jag har en annan sorts "ego", (också) orsakat av "nödvändighet". Detta består av 99% elakhet och ges en diagnos, liksom alla former av elakhet och sjuklig själviskhet
Det är alltid brist pengar som hindrar mig från att vara narcissistisk.När jag äntligen "hade tid att bli det".
Så länge jag varit ensamstående, (eller i en viss ålder) Vad vet jag?
När jag var gift, i det "riktiga" äktenskapet, var jag bara så uttråkad Det fanns ju ingen som brydde sig då heller. Ändå gick man på och skaffade examen och unge och jobb. Och två löner.
Det mesta från den tiden är bortglömt, alla åren är helt bortglömda, men pengar hade man i alla fall. Och man fick ett vetenskapligt naturintresse, genom Bs föräldrar.
Han var ju inte den man, man drömt om - och som straff för detta, någonting sånt, gick vi inte ihop. Jag kände på mig något, det som senare gjort mig småparanoid - och ändå var det ett sånt jävla liv, innan man stack. Eller jag måste väck, kände jag Men det var jag som drog, för han hade visst hittat sin "haven". For a while Men inte jag, mansintresset från överordnade. intresserar mig inte. Tvärtom var det irriterande. Och polacken var ju bara nån, som körde väldigt fort på farliga grusvägar.
B lämnade nog det stället mer skamfylld (ÄN JAG)och litet knäckt. Mäta känslor, går inte och livet tog "ny vändning".
Men då var vi inte intressanta för varandra längre Men det där lilla stället och det han höll på med, höll inte för honom,heller..
Inte för inte, blev han kanske nån annans dröm, av en tillfällighet, beroende på hur man nu ser det
Han var då inget jag frotterade mig med. Under de år han byggde upp sin chans att slippa från trista fabriksarbeten. Att han var stark och omhändertagande, vad vet jag, kanske hade det varit ett "plus".
Men jag var ensamstående mamma och han var inte till nån hjälp. Jag hade nya förhållanden.
Det var ju det som fick hjulen gå runt under en massa år - omständigheter på hans arbete, hans skola, etc Jag kajkade iväg till praktik och jobb efter studietiden, p g a att nån annan fixade bil och körkort. Farsan i Norrland fixade bensin, under bensinranoneringen.
Då var det rätt tuft, för man var ju häftigt "med bulle i ugnen", och den kom ju ut som den skulle och så var det att "vara med bäbis", i stället Väldigt noga att allt skulle vara det finaste och det renaste.
Kanske moderskänslan förstördes av studier, men det tror jag väl inte (och inte studierna av graviditeten heller, för jag var ju i slutet på studierna när den inträffade). Sen var det praktiktermin, som gällde, vilket ju är ett riktigt lärarjobb och många bra lektioner höll man nog!
Men jag tog också hemska sommarjobb, efter vi blivit så där "en riktig familj", och medan han gjorde den berömda så kallade "lumpen". Fast man hade det litet småmysigt, det ska inte förnekas.De duktiga tjejerna i Linköping t e x vill man ju inte förminska betydelsen av. Hon som skötte biltranporten på terminen, när man ÄNTLIGEN fått in första tjänst (och inte bara ett vikariat eller nån anställning i ett annat yrkesfält. (Biblioteksassistenter, var vi - de tre tjejer som slumpen bestämde skulle träffas och mata varandra med "tjejighet". På diverse mysiga sätt. I alla fall matade jag dem, (Ugnsstekt oxfilé och nå'n hallondessert (Peach Melba?),för att jag tyckte jag hade råd med det, och visst var jag hemma hos henne med Klara Väver (Weaver/Wäver)- intresset- masodontarbeten var "inne" och hon hade inga barn så hon hade tid för dem. MYCKET vackra arbeten.
Jag var mer inne på 70-tals "progg" som att sy solhatt till barn, med möster kopierade från bibblan ))) Spela (kasettband, herregud) I BILEN, under soliga sommarutflykter (med Röda Bönor, och "gamla kära tuff-tuff-tåget- sången, :)
(Om jag minns deras namn, väninnornas? Nej, naturligtvis inte och inte heller någon tillfällig bekants mansnamn Inte på hans arbetskamrater och inte på mina. :( ("Weird", men mycket vatten har ju flutit "under broarna" (Jaså, vilka broar då? DUMT talesätt. Nu ska jag se nattfilm på TV, om en stund, har nidstirrat på rutan, Något med John/Jan Rabeus (KAN jag namnet på dagens skådisar? NÄRÅ)och karl-liv anno nutid. Och så Högklackat, del 5, som var kul med sin "parkeringsvakt från helvetet" och "skånska tolk".
WOW, vilken självständighet, om man tänker efter.Jag skötte mitt jobb och det var småmysigt småfrökenaktigt, tills jag kom hem till främlingen jag bodde med. Jag var med i Ami's teatergrupp och steppade framför arvegodsspegeln. Allt som fanns med från B:s familj, var basically litet småpynt, ja mina föräldrar hade nog bistått med mer, än så - eller om vi fått möbelpengar och köpt själva Minns inte!
Även sånt som säkert varit en uppoffring att ge oss, (även om jag inte uppskattade det) - BILEN t e x, .men den snikade ju karlskrället åt sig vid skilsmässan på 80-talet.
"Jag behövde ju inte den i jobbet". Nä just det för jag hade slutat jobba p g a idioter, vid det laget."Make" uppskattades INTE:
.
Jag var deprimerad och skulle"börja om".
"B-familjens" giftogods, var hemslöjdat och på ett STILIGT sätt. Själv hade jag väl med mig adoptivföräldrarnas gamla nerpyrda iillgröna soffa eller så. Fast mycket mer förstås, (hade man nog med sig från föräldrarna, menar jag): Och dubbelsäng hade man, (gjorde man nåt spännande i den, nä, va?) och ungen hade "paradsäng" och miljoner leksaker En sandlåda utanför fönstret, med "Jeffen", (den elaka pojken) i )
Tja. det var den där illgröna soffan då och Bs hemsnickrade (hehehe)vitmålade spånplattehylla. Magnifikt stor och mycket dammad och brukad att ställa "bokklubbböcker" i ( Hehehe):
Man får väl skylla sig själv för sin 70-tals-smak och för att vi varit unga och studerande Men han jobbade hela tiden faktiskt, abrutet av lumpen och jag studerade, oavbrutet, endast avbrutet av barn, en termin )) B studerade med, för att vara ärlig Han hade tagit en kurs i styr-och reglerteknik, men riktigt när under den tiden han gjorde det vet jag inte Bara att han placerade sig stadigt på Centrala verkstäderna hos SAAB och monterade flygplansventiler.
Om jag gjort NÅGOT i livet så var det att bestämma mig för att leva min egen dröm och den drömmen var i vart fall inte, "karriär" Man jobbade på, bara""
Man hade inte datorer
Man var i stället väldigt social.
Och pysslig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar