Anpasslighet

Om det glider omkring X antal individer och försöker komma underfund med vad deras liv består i, så är ju stan en enda stor evakueringsplats.I så fall en evakueringsplats för medhållsgrisar, men mer om det sedan.

Traditionellt ska ju kärleken komma uppifrån och från äldre  generationer och verka mot "kommande" generationer. 

Men så ska vi ju stifta regler, med och jag tror vi är otroligt "kulturförvirrade" Och så är ju vuxna inte heller mer än människor.

Vi tvingas lämna "utvecklingen" och Framtiden Sverige i händerna på de som är önskade, där ute. De flesta föräldrar måste så gå till ett slavliknande engagemang hos någon arbetsgivare, och  i st f att frottera med de ungas  verkligheter. En - som det var då i a f -bra pappa - är engagerad i fritidsaktiviteter på nån lokal fotollsklubb. De flesta mammor.. tja, inte står en ensamstående mamma och hänger i fotollsomklädningsrummet eller vid sidan av planen utan att känna sig löjlig och helt "disinterested". Hon längtar till en skolmiljö där det liksom växer andra frukter.Men i K fanns det ofta bara mamma-barn, skolan OCH fotollsklubben..Anpassligast och mest centrala, var barnen..
 Mammorna kan knappast vänta sig bli råmodeller, så mycket tid som ungdomen vistas på andra ställen. "Hemmet ska vara en trygg plats", "där det finns mat på bordet och man kan få rena kläder". Så "självklart", i vårt land, men ändå inte. Som vuxen i K har man bara sitt eget barndomshem, att jämföra med.Och de perifera pappornas barndomshem.

Ett ständigt flyttande för att föräldrarna skulle tjäna marknadskrafterna och vara där de klarade att försörja sig. Samhället förändrades och var i sin efterindustriella fas och lämnade efter sig - inte en utsliten bonde, fiskare, eller valsverksarbetare, utan en hjärtsjuk och sönderstressad "förman". Det var "karriären" för en arbetare, då och kanske är det för en arbetare idag med. Det ser ut som om aretarens tre hörnstenar i tillvaron, bilen, båten och villan, fortfarande är .deras avslutning på jobbtillvaron. I pappas fall var det nog också att ha en mössa som "disponeneten" hade. Är det rörande, eller?
Men ingen tycker att generation informationssamhället är rörande. De som var med om avskaffandet av traditionella jobb, som man ju på ett sätt kan säga, mest drabbat män, men de var ändå snabba med att anamma en sorts "yuppie"-stil.  Men också kvinnor, som FAKTISKT inte hunnit, eller på djupet förstått, orientera sig om vad deras "nya" roll som samhällsvarelse, ska vara.Annat än att det inte innebar några lån, eller satsningar från hennes sida, utan att hon hade ett mycket snävt "verksamhetsfält".Ingen "aktieportfölj eller något övervärderat IT-bolag som det gick att plocka ur pengar på. Ja fy f-n, vad det gör mig bitter..vad mycket fattigdom och bekymmer, skam och nesa, man kunnat slippa om man varit en av "dom", just då.

Ok, man är inte i en gudsförgäten håla i nån torr avkrok på en jättekontinent, där arbetstillfällen försvunnit och vardagslivet är överlevande (eller knarkande och supande) i en spökstad, där värdet på allt som "var", har sjangserats, och där ingen "normal" marknad finns. Där livet "som vi känner det"måste sägas fullständigt ha förötts! Man har inte"jättebisarra" värderingar, man är inte en hemmadotter styrd av sjukliga föräldrars behov.
Man är en vanlig svensk fattigpensionär. Ska man säga "tack och lov"?