Jag ser dem ibland. De är praktikanter och jobbar här (den enda jag sett göra praktik, och den gick bara ut på att "bära möbler", (hoppas hyresvärdinnan delgav henne mer kunskap om "sociala förhållanden"). Jag har också sett dem bakom en hög böcker vid datorerna på UB, med sorgliga boktitlar som "Barnfattigdom i Sverige" och "Våld i familjer"framför sig. Och jag som "bara"läser det "futtiga" ämnet "samhällskunskap" blir skuldtyngd. Jag borde veta bättre och jag borde orka "bry mig om de små", men jag bor i ett helt absurt "nysverige" och här vimlar det av barn, whether poor or not. Jag har redan gått igenom fattigdomen med (eget) barn och visst var det som om man inte "fick" vara fattig och "skita i" att man bara hade ett storpaket ägg i skafferiet och 700 spänn för 14 dar att leva på. Man hade inte resurser att göra något åt det. Och man var "litet halvrädd" för att ungen skulle bli kidnappad av lömska typer i bil, som (man trodde) smög i området.Men förmodligen inte så rädd som "en förälder" är idag, Eller bortrationaliserar hon det, när ungen är "ute och leker"? Man KAN ju inte vara rädd jämt, i Sverige, eller kan man?
Och man trollade med knäna för litet äcklig falukorv på midsommarafton.
Men skola och fritids gjorde sitt bästa och kidset var fantastiskt, även om han sjappade till pappa, när morsan låst dörren för hon låg utslagen av läkartabletter. Hur j-a mycket skit som medföljer, för att bryta det "onda", det verkligt "onda" ska jag här uppenbara. Det finns lyckligtvis också gott om barnverksamhet, i dagens verklighet. Vill bara säga det till sociologerna, som önskade mer utåtriktning av "kvinnligheten", att om mammorna vägrar delta i "teorin om kvinnor som samhälleliga gåvor och som infrastrukturskapare, i det tysta" må de inte misstycka, sociologerna - och det ska gå få behålla sina ungar som bundsförvanter, i detta. För kvinnornas skull och inte för "de små killarnas". Bäst ni väljer att stå neutrala, om ni inte vet hur ni ska formulera "kvinnlig utsatthet" eller agera så kvinnan ska slippa höra mer om "mannen i det stora hushållet och kvinnan i det lilla"(äldre socialdemokratisk svensk modell).Och för att ni inte ska bidra till att leda kvinnan rätt in i underordningen, igen. (Och tack, "fritids", skola, för avlastningen, i ett privat "inferno", men jag var tvungen att "förstå").Det behövs en enfaldig och välbetald advokatkår, för att lyssna till mannens klagan, och vi får fortsättningsvis hoppas att ni uppmärksammar strukturer innan ni lyssna till bortförklaringar. Som egentligen är förtret för att han är ledsen att förlora "intimitet" (samlag)och barn. Man ska inte lyssna så länge mannen bara vill behålla status quo. Verkligheten är nämligen att kvinnans arbete i det offentliga i ett sånt här läge inte känns särskilt bra. Hennes "större emotionella kapital", som är något hon slösat på den träbocksaktige i det privata, (jag var emotionellt övergiven, från "scratch") går nämligen inte så lätt att omforma till socialt, ekonomiskt, eller kulturellt kapital. Det går inte som ensamstående att gå in i nya positioner i det offentliga, med samma emotioner, som i det privata, (som har varit strategier för kvinnligt uthärdande i underordning). (Meningen utanför parentesen är fritt citerad efter Helga Nowotny, 1981)
I en makt-bytesrelation, blir emotionellt kapital, eller "ansvarsrationalitet" en black om foten för kvinnor som befinner sig på mäns domäner. Kvinnor blir utnyttjade som medel för män att skaffa sig fördelar. (Lindgren 1985).
Det offentliga bygger, fast där numera finns ökad kvinnorepresentation, på två tendenser Jag har själv visserligen en väldigt lång sladd upp till de encefalografiska regionerna men enligt min erfarenhet, så har denna utveckling på något diffust sätt, inträffat, (men ämnet är för omfattande att framställa i sin helhet, i en blogg). Som Yvonne Hirdman iakttagit: Kvinnan erbjuds fler beslutsområden att fatta beslut om, (som en följd av den expanderande välfärdspolitiken), samtidigt som makten blivit dimmigare (den ena handen har inte en aning om vad den andre gör). (Detta har framför allt visat sig förödande för många under nuvarande högerregering, när arbetslinjen och nedskärningarna fått allt fler protester att tystna, och fler redan orättvist belastade, att arbeta (egen "uppdaterad" replik)).
.( Folk har hamnat mellan två stolar, för frisk för att vara sjukskriven, för sjuk för att jobba (egen "uppdaterad" replik)).
Hirdmann frågade också om makten blivit "uttunnad". Om det är så, behöver en sådan utveckling inte tolkas negativt, menar hon likaså.
Och man trollade med knäna för litet äcklig falukorv på midsommarafton.
Men skola och fritids gjorde sitt bästa och kidset var fantastiskt, även om han sjappade till pappa, när morsan låst dörren för hon låg utslagen av läkartabletter. Hur j-a mycket skit som medföljer, för att bryta det "onda", det verkligt "onda" ska jag här uppenbara. Det finns lyckligtvis också gott om barnverksamhet, i dagens verklighet. Vill bara säga det till sociologerna, som önskade mer utåtriktning av "kvinnligheten", att om mammorna vägrar delta i "teorin om kvinnor som samhälleliga gåvor och som infrastrukturskapare, i det tysta" må de inte misstycka, sociologerna - och det ska gå få behålla sina ungar som bundsförvanter, i detta. För kvinnornas skull och inte för "de små killarnas". Bäst ni väljer att stå neutrala, om ni inte vet hur ni ska formulera "kvinnlig utsatthet" eller agera så kvinnan ska slippa höra mer om "mannen i det stora hushållet och kvinnan i det lilla"(äldre socialdemokratisk svensk modell).Och för att ni inte ska bidra till att leda kvinnan rätt in i underordningen, igen. (Och tack, "fritids", skola, för avlastningen, i ett privat "inferno", men jag var tvungen att "förstå").Det behövs en enfaldig och välbetald advokatkår, för att lyssna till mannens klagan, och vi får fortsättningsvis hoppas att ni uppmärksammar strukturer innan ni lyssna till bortförklaringar. Som egentligen är förtret för att han är ledsen att förlora "intimitet" (samlag)och barn. Man ska inte lyssna så länge mannen bara vill behålla status quo. Verkligheten är nämligen att kvinnans arbete i det offentliga i ett sånt här läge inte känns särskilt bra. Hennes "större emotionella kapital", som är något hon slösat på den träbocksaktige i det privata, (jag var emotionellt övergiven, från "scratch") går nämligen inte så lätt att omforma till socialt, ekonomiskt, eller kulturellt kapital. Det går inte som ensamstående att gå in i nya positioner i det offentliga, med samma emotioner, som i det privata, (som har varit strategier för kvinnligt uthärdande i underordning). (Meningen utanför parentesen är fritt citerad efter Helga Nowotny, 1981)
I en makt-bytesrelation, blir emotionellt kapital, eller "ansvarsrationalitet" en black om foten för kvinnor som befinner sig på mäns domäner. Kvinnor blir utnyttjade som medel för män att skaffa sig fördelar. (Lindgren 1985).
Det offentliga bygger, fast där numera finns ökad kvinnorepresentation, på två tendenser Jag har själv visserligen en väldigt lång sladd upp till de encefalografiska regionerna men enligt min erfarenhet, så har denna utveckling på något diffust sätt, inträffat, (men ämnet är för omfattande att framställa i sin helhet, i en blogg). Som Yvonne Hirdman iakttagit: Kvinnan erbjuds fler beslutsområden att fatta beslut om, (som en följd av den expanderande välfärdspolitiken), samtidigt som makten blivit dimmigare (den ena handen har inte en aning om vad den andre gör). (Detta har framför allt visat sig förödande för många under nuvarande högerregering, när arbetslinjen och nedskärningarna fått allt fler protester att tystna, och fler redan orättvist belastade, att arbeta (egen "uppdaterad" replik)).
.( Folk har hamnat mellan två stolar, för frisk för att vara sjukskriven, för sjuk för att jobba (egen "uppdaterad" replik)).
Hirdmann frågade också om makten blivit "uttunnad". Om det är så, behöver en sådan utveckling inte tolkas negativt, menar hon likaså.
