Summa sidvisningar

måndag 1 juli 2013

To hold or to whore? Klass, kön, etnicitet.

"Gifta sig av lust"
Reflektioner kring ett TV-program.

När man såg programmet om iranska imaner och deras suror och bilderna från Iran, fick man en insikt i hur svårt "moderniteten" gör det för kvinnorna. Och för männen!
 Från arrangerat äktenskap, på familjens villkor till ett på imanernas. Där mannen rör till det för alla. Han har en förköpsrätt, till frihet, men styrs av traditionen att änkor och äldre kvinnor har "rätt" till någon som tänker på dem. Och frånskilda?
Det blir därmed inte så att han alltid "gifter sig av lust"
 om han inte kan få imanen att kontraktera ett s k
 korttidsäktenskap.

En "frihet" där han inte helt kan släppa den
 gamla traditionen att "tänka sig"/ ha en skyldighet
 gifta sig med en äldre brors fru (exempelvis) men där han köper sig
 en "urban valfrihet" av patriarkatet, i stället för att lyda familjepatriarken. En urban valfihet med ett (förnuftigare? snällare?) traditionellt tänkesätt? Förnuftigt och nödvändigt så länge det inte finns ett socialt skyddsnät, för kvinnor.Men ekonomiska garanter innebär också att det tar stopp där. För svenska kvinnan har det ju så bra, i sitt "förnuftiga" synsätt, det starkt ekonomiserade. Hon får kosta samhället, men då får hon också finna sig i det samhället erbjuder!
Man kunde inte låta bli att förundra sig över varför de där nere, för det första, inte ägnar mer tid åt att försköna sin yttre miljö,(ingen social välfärd)och för det andra, låter kvinnorna arbeta,(ingen jämställdhet). Abetarklassen i sin medelålderskris (?) kvinnorna skildrade som
beroende av männen, som är
de drivande, de som har ett arbete. De som kunnat finna en försörjning  i staden, de som
kan åstadkomma relationer, av ekonomiskt inkomstbringande slag., (som väl knappt  räcker till mer än hyra och mat, i de torra och osköna städerna)

Helt spontant:. Vad ska Teheran ta sig till? Där är ju präststyre, ända sedan Mose tid. och underklassens män drömmer om oskulder, som de alltid gjort. i alla delar av världen, medan imanerna skenheligt predikar att mannen i ett (nyuppfunnet?) modernt" äktenskap, d v s äktenskap i väntan på att det riktiga och hållbara livet ska börja, "inte får penetrera henne, vare sig framifrån, eller bakifrån". :)
 I all "välmening" och omsorg om flickebarnet som ju måste vara "ren", om och utifall, ett "riktigt kap", från en "riktig familj", med tiden gifter sig med henne, så att hon får "riktiga barn", skyddade, mätta och utbildade. :)

Västvärlden vaktar likaså på sina döttrar i medelklassen, men med arbetarklassens döttrar är det inte så noga. Gott eller ont?

Försvinner mannen, får kvinnan bära hundhuvudet, "whereever she is"-och barnet får utstå en del av förtreten. Om skilsmässor betraktades som en rationell akt, en  logisk konsekvens,  kändes den mindre som en svek, då?Men när resultatet av "försvinnandet" blir en  större börda, gör den oss till klokare människor? Särskilt kvinnor väntar med att försöka på nytt.Hon tänker sig för.

 Men i öst, urban, eller inte, tänker man två gånger. De har trots allt kvar dödsstraff på en del handlingar varav några, är såna som vi i väst i stället  kan få föräldrapeng för. Tror jag. (*Vad litet man vet*). Underhåll, finns väl bara i väst?

Men låt oss återgå till fenomenet "korttidsäktenskap". Mer där i öst, än i väst , mest i deras underklass, finns det få ting som ger människor mer status, stolthet eller annan förströelse, än just en parrelation och  de försöker därför  följa de sura-anvisningar som kan möjliggöra "korttidsäktenskap".
 
Nu kommer vi till "det heta".:)

Programmet hette "Gifta sig av lust" -
alltså motsvarande, (eller syftande på), en "erotisk besatthet", och liknande.

Denna "lust" går man då med till imanen,där man får ställa sina frågor om vad som är tillåtet och inte att göra i relation till kvinnans ålder och status på köttmarknaden.Sen betalar man sina 200 000 ( en summa, som senare nämndes i  programmet, av en "försmådd" "bordellmamma, in spe, eller för att inte använda oss av metaforer, sades "på skämt" en kvinna som erbjöd vackert sällskap till en man (och gjorde samma sak som imanerna, bara, men när en kvinna gör det, blir det "fulare", och maktlösare), i landets valuta, och får ett papper på sitt korttidsäktenskap.

Äktenskapet upphör automatiskt, efter den köpta tiden (Tiden man är korttidsgift förfogar över sin sexualitet och sin gängse partner enligt gängse förfarande). :)
Efter avtalstidens slut, tycks vad gäller ceremonier,det vara lätt att bara gå. Inga uppslitande och förhalade turer inför domstol och inga anklagelser som haglar, i bästa fall. Om man inte är nöjd med sin partner, utan tycker denne är ett stort skämt, att man själv är det, eller behandlas som man vore det, återgår man bara till sitt tidigare singelliv, efter den avtalade tiden.

Gott så? Enkelt? Är det inte precis som i Sverige/väst?

Jo! Bara med den skillnaden att tingsrätten ska ha reda på varför man skiljer sig, och andra parten och tingsrätten själv, kan förhala det.För barnens skull, för bostadens, för "smärtans", skull.".

Så om våra äktenskap är längre, är det ibland därför, att man så tydligt deklarera inför åhörarna att man lovar ära och älska, och hålla ihop tills döden skiljer en åt: I sjuttiotalets Sverige var "att ära och älska" att vara jämlika.

Dock kan ingen,  som inte var med,  förstå styrkan och kraften i "att befrias från auktoriteters" ok. Att få vara ung!Och att man sen, fullt utbildad (och snart med barn på väg:)
 möttes med överseende, i det lössläppta 70-talet, för att man ville ha upplevelser som en man, lika,
korta och intetsägande och snabbt övergående, och "fullt av dramatik, aldrig särskilt svårt."bara tills man var hemma hos "sin" stora fina jämlike man, igen. Den svenske mannen var inte helt beredd på "den nya tiden", kanske bara min var det, (för han kom från en jämlik familj). Kvinnan (jag) var det,  det fanns känslor som bara forsade under den "ungdomstid", den utbildningstid, som avlöste tonårstidens brusande "berusning" av musiken.

Utan musiken - ingen sexuell revolution? Ingen befrielse från blygsel och skam? Ingen revolutionär tåga. :)
Men i det långa loppet, en vinnande man, (för "normen" att han är eftersökt och gynnad?) -
kraven är mindre på utseende och kunnande, han har lov ta lättare på saker och ting. 
Ålder är "tolerabel" - man är tillvand med den
för man har haft lov att utveckla den i gemenskap med andra, och inte gett den sjukdomsprägel. För arbetarklassens kvinnor, för den projektanställde, för korttidsvikariat, för den frånskilda,
är det däremot "kört". Man fårförsöka återgå till rester av en familjegemenskap, som inte funnits. Den unge mannen, sonen, eller den invandrande, som behövde permanent uppehållstillstånd hjälpte oss inte, precis.