Nämen, just då hade man ju inte ont.
Var man "medveten om vad livet var"?
Svar, '"nej". Jag kunde därför inte lägga upp en strategi för livet, utan bara "hängde på" så, som sakerna kom. Med en "man", som var drivande och som nu i eftertankens sken, känns mycket mer erfaren, i både i socialt och arbetande liv, redan när båda bara är omkring 25 år. Detta bådade ju inte gott för framtiden, det förstår jag nu.Som det ser ut nu, så tycker jag det är naivt och ogenomtänkt, att bara förutsättningslöst rekommendera unga att "läsa vidare". Det är alltidbättre med arbetslivserfarenhet, om än ingen "kul" sådan, än med "ingen arbetserfarenhet", alls, och att "komma in i arbetslivet"? Sen kan man förstås diskutera hur detta arbetsliv ska se ut.
Jag förstår bara inte hur jag mådde psykiskt, i det där -pg. Var jag medveten om nånting? Svar "nej".
Jag längtade efter att komma igång och jobba och få nytta av min examen, men det var väntetid på dagisplats och sånt. Jag höll mig uppe med man och barn. Jag höll mig uppe med skolan och trivdes med jobbet. men klasslärare var något annat och jobbigare. Man satt i den där förorten, men när det skulle handlas då var det mannen som åkte till storköpet. (Hade man ens ett eget kreditkort?)
Herregud, ÅT man?
Jag kokade rotmos, och jag bjöd på tjejmiddag och hade fina väninnor då när jag jobbade på bibliotek Jag hade ju lön, men det var bara man och barn, som fick saker. Jag städade gympasalar, tog sommarjobb på njurmedicin och åldringsvård. Jag mätte piss och såg på elände - och var i mer oförståeliga och mardrömslika miljöer, än jag orkade "ta in". (Jag var i livets skola som de gamla laestadianerna, min adoptivmor inkluderad, skulle sagt.)
Sen vill "mycket ha mer" och "familjen" skulle göra så mannen fick lärarjobba, (trots han inte hade examen). Och lärarjobb hade redan då en större efterfrågan, är tillgång, så han fick jobba utan att vara examinerad.. Så det blev flytt till västmanländska ödemarken. (Tack snälla g*d för jag inte är kvar där, som ensam och övergiven, i a f.)
Förlorat anseende, finns alltid där ,som ett mantra och "ja" tycker att jag fick det även om det hade varit bättre att "inte ta det så hårt" Det gör jag nu, när jag fått tid att tänka och det gjorde jag då. Och då kände jag ilska som skulle tryckas ned. Jag erbjöds beteendeterapi i form av att göra av med aggressioner i nån sorts terapirum på Västerås lasarett?. Kunde jag inte bara,"tagit terapi" och återgått till arbetet och bevarat familjen.Svar "nej". Och detta val? Är det därför jag nu har en depressiv läggning, som alltid tar allt på det hårdaste sättet. För valet att bara lämna kostar på, det ger dig inte lätt "ett nytt l Det förstår jag nu.
Kontentan? SÅN j-a naturlig "läggning" har de ju inte för hemliv och hemkonstruktion och så naturligt godsinta, är ju ändå inte kvinnor. Trots det är det just de som blir med med barn. Inte vill vi bygga heller, FY SKÄMS. Jag har då ingen utbildning på det. Hoppas de kvinnor, som vill bygga, FÅR göra det, i a f. Undrar om "fallenhet" utmejslas redan tidigt i barn? Så tidigt som "redan på lågstadiet"? Eller om man måste "uppmuntra, uppmuntra, uppmuntra"? Men hur många kvinnliga byggarbetare SER man?.
Så länge man "leker relation", går det väl "an". Kvinnan får hålla sig till den (men f-n jag tror inte det ÄR så längre). Tjejerna har inte mycket till familj, och inte killarna i förorten heller. De kanske har en mamma som står och hänger på ett torg och tigger cigaretter av nån förbipasserande.nattetid. (SÅ illa hade i alla fall inte livet hunnit bli, i Sverige, anno 1980 (typ). Men idag skiter alla, "i alla", så det kan mycket väl inträffa att de övergivna kvinnorna, hänger på torg, och tigger. Jag har själv tiggt efter cigaretter. Dock för söker jag stå ut, utan flaska. Det som är "festligt" för andra, blir "rena skiten" för mig..
Och - om hon (förortskvinnan), blir med barn och hon går ur relationen,( eller, aldrig hade någon med pappan) så är hon ensam med barnet och barnet binder henne och ger henne konstant dåligt samvete antingen hon är med det på dagarna, eller lämnar bort det, på dagarna..Måste hon flytta till förorten med bara "rester" av ett jobb och ett äktenskap någon annans barn där med,.så är hon fast.
Mamman försöker hålla fast någon sorts relation till barnet. (jo det är för barnets skull också, som hon går ur en relation, från en man, en arbetsplats, hon inte tror sig "komma vidare", med, och flyttar iväg. OCH FAN vad hon får ta skit för det! I alla fall så kommer hon inte ur förorten (det ser nog alla till)och därmed gör inte barnet det, heller. "Älskare" har inte "tid" med relationerna i förorten och med någon annans barn(.Inte om man kommer från Sierra Leone, jobbar tio timmar som diskare och pluggar allt som går att plugga på Chalmers i matematik och fysik, men aldrig får en Phd, kanske?)
Ja, DÅ på 80-talet visste jag inte att det fanns något som hette Phd, var inte överdrivet intresserad av universitetslivet, och hade nog med att skriva in mig en termin för att få studielån att leva på. DÅ betalade de ut hela lånet i början på terminen.
På så sätt hade jag ju innan i K-m- r klarat mig igenom terminerna, med svinkoppor och tentor och fester och hund och stressiga hemfärder från skolan. då "mannen" vari (eller "gjorde"), lumpen. Ja tyvärr, jag minns bara det av mannen där.
Men i alla fall blev jag med barn, ch väldigt illamående på morgnarna,och när han kom hem bar det av till Ängö från den pyttelilla ettan med sovalkov och den tiden på Lär-n och panikångest och hyperventilation. Barn går till skolan och fritids och blir andras produkt. Och jag förstår mig fortfarande inte på barn och det var bara att försöka kommunicera, men jag fick inte reda på nånting. (Av DEM, bara av föräldrarna. :)
. Fy fan nu säger de på TV-nyheterna, att vi inte har kommit längre på forskningen och jämlikheten på Göteborgs universitet. Det är bara män som räknas som egensinniga och originella. Om någon av könet kvinna, är (och har varit), egensinnig och originell, så är det JAG.
Men jag sitter i värsta skiten.
Måtte det gå framåt,eller?
Ni måste vara mycket, mycket starkare än någon kan tro vara möjligt, eller "ska vara behövligt".
.(Jag har ett "ostoppbart skript" och datorn är så trög, men jag måste skriva, och "tvinga" igenom min text på skärmen, ty eländet är i det närmaste TOTALT).
Var man "medveten om vad livet var"?
Svar, '"nej". Jag kunde därför inte lägga upp en strategi för livet, utan bara "hängde på" så, som sakerna kom. Med en "man", som var drivande och som nu i eftertankens sken, känns mycket mer erfaren, i både i socialt och arbetande liv, redan när båda bara är omkring 25 år. Detta bådade ju inte gott för framtiden, det förstår jag nu.Som det ser ut nu, så tycker jag det är naivt och ogenomtänkt, att bara förutsättningslöst rekommendera unga att "läsa vidare". Det är alltidbättre med arbetslivserfarenhet, om än ingen "kul" sådan, än med "ingen arbetserfarenhet", alls, och att "komma in i arbetslivet"? Sen kan man förstås diskutera hur detta arbetsliv ska se ut.
Jag förstår bara inte hur jag mådde psykiskt, i det där -pg. Var jag medveten om nånting? Svar "nej".
Jag längtade efter att komma igång och jobba och få nytta av min examen, men det var väntetid på dagisplats och sånt. Jag höll mig uppe med man och barn. Jag höll mig uppe med skolan och trivdes med jobbet. men klasslärare var något annat och jobbigare. Man satt i den där förorten, men när det skulle handlas då var det mannen som åkte till storköpet. (Hade man ens ett eget kreditkort?)
Herregud, ÅT man?
Jag kokade rotmos, och jag bjöd på tjejmiddag och hade fina väninnor då när jag jobbade på bibliotek Jag hade ju lön, men det var bara man och barn, som fick saker. Jag städade gympasalar, tog sommarjobb på njurmedicin och åldringsvård. Jag mätte piss och såg på elände - och var i mer oförståeliga och mardrömslika miljöer, än jag orkade "ta in". (Jag var i livets skola som de gamla laestadianerna, min adoptivmor inkluderad, skulle sagt.)
Sen vill "mycket ha mer" och "familjen" skulle göra så mannen fick lärarjobba, (trots han inte hade examen). Och lärarjobb hade redan då en större efterfrågan, är tillgång, så han fick jobba utan att vara examinerad.. Så det blev flytt till västmanländska ödemarken. (Tack snälla g*d för jag inte är kvar där, som ensam och övergiven, i a f.)
Förlorat anseende, finns alltid där ,som ett mantra och "ja" tycker att jag fick det även om det hade varit bättre att "inte ta det så hårt" Det gör jag nu, när jag fått tid att tänka och det gjorde jag då. Och då kände jag ilska som skulle tryckas ned. Jag erbjöds beteendeterapi i form av att göra av med aggressioner i nån sorts terapirum på Västerås lasarett?. Kunde jag inte bara,"tagit terapi" och återgått till arbetet och bevarat familjen.Svar "nej". Och detta val? Är det därför jag nu har en depressiv läggning, som alltid tar allt på det hårdaste sättet. För valet att bara lämna kostar på, det ger dig inte lätt "ett nytt l Det förstår jag nu.
Kontentan? SÅN j-a naturlig "läggning" har de ju inte för hemliv och hemkonstruktion och så naturligt godsinta, är ju ändå inte kvinnor. Trots det är det just de som blir med med barn. Inte vill vi bygga heller, FY SKÄMS. Jag har då ingen utbildning på det. Hoppas de kvinnor, som vill bygga, FÅR göra det, i a f. Undrar om "fallenhet" utmejslas redan tidigt i barn? Så tidigt som "redan på lågstadiet"? Eller om man måste "uppmuntra, uppmuntra, uppmuntra"? Men hur många kvinnliga byggarbetare SER man?.
Så länge man "leker relation", går det väl "an". Kvinnan får hålla sig till den (men f-n jag tror inte det ÄR så längre). Tjejerna har inte mycket till familj, och inte killarna i förorten heller. De kanske har en mamma som står och hänger på ett torg och tigger cigaretter av nån förbipasserande.nattetid. (SÅ illa hade i alla fall inte livet hunnit bli, i Sverige, anno 1980 (typ). Men idag skiter alla, "i alla", så det kan mycket väl inträffa att de övergivna kvinnorna, hänger på torg, och tigger. Jag har själv tiggt efter cigaretter. Dock för söker jag stå ut, utan flaska. Det som är "festligt" för andra, blir "rena skiten" för mig..
Och - om hon (förortskvinnan), blir med barn och hon går ur relationen,( eller, aldrig hade någon med pappan) så är hon ensam med barnet och barnet binder henne och ger henne konstant dåligt samvete antingen hon är med det på dagarna, eller lämnar bort det, på dagarna..Måste hon flytta till förorten med bara "rester" av ett jobb och ett äktenskap någon annans barn där med,.så är hon fast.
Mamman försöker hålla fast någon sorts relation till barnet. (jo det är för barnets skull också, som hon går ur en relation, från en man, en arbetsplats, hon inte tror sig "komma vidare", med, och flyttar iväg. OCH FAN vad hon får ta skit för det! I alla fall så kommer hon inte ur förorten (det ser nog alla till)och därmed gör inte barnet det, heller. "Älskare" har inte "tid" med relationerna i förorten och med någon annans barn(.Inte om man kommer från Sierra Leone, jobbar tio timmar som diskare och pluggar allt som går att plugga på Chalmers i matematik och fysik, men aldrig får en Phd, kanske?)
Ja, DÅ på 80-talet visste jag inte att det fanns något som hette Phd, var inte överdrivet intresserad av universitetslivet, och hade nog med att skriva in mig en termin för att få studielån att leva på. DÅ betalade de ut hela lånet i början på terminen.
På så sätt hade jag ju innan i K-m- r klarat mig igenom terminerna, med svinkoppor och tentor och fester och hund och stressiga hemfärder från skolan. då "mannen" vari (eller "gjorde"), lumpen. Ja tyvärr, jag minns bara det av mannen där.
Men i alla fall blev jag med barn, ch väldigt illamående på morgnarna,och när han kom hem bar det av till Ängö från den pyttelilla ettan med sovalkov och den tiden på Lär-n och panikångest och hyperventilation. Barn går till skolan och fritids och blir andras produkt. Och jag förstår mig fortfarande inte på barn och det var bara att försöka kommunicera, men jag fick inte reda på nånting. (Av DEM, bara av föräldrarna. :)
. Fy fan nu säger de på TV-nyheterna, att vi inte har kommit längre på forskningen och jämlikheten på Göteborgs universitet. Det är bara män som räknas som egensinniga och originella. Om någon av könet kvinna, är (och har varit), egensinnig och originell, så är det JAG.
Men jag sitter i värsta skiten.
Måtte det gå framåt,eller?
Ni måste vara mycket, mycket starkare än någon kan tro vara möjligt, eller "ska vara behövligt".
.(Jag har ett "ostoppbart skript" och datorn är så trög, men jag måste skriva, och "tvinga" igenom min text på skärmen, ty eländet är i det närmaste TOTALT).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar