Idioten

Att försöka läsa samtidigt som man bodde häromkring, har inte varit lätt. Samtidigt som Göteborg är en storstad så kallar göteborgaren den för "ett sätt att leva". Det låter ju "laid-back" och bra.

Genom att köpa tidningen Faktum, ser man staden ur den sällskapssjukes och törstiges perspektiv och många är de barer och barliv som skildras däri. Var "goa göbbar" får pengar ifrån, att sitta och bälga i sig flytande varor för, är mig dock en gåta. De ha väl gjort en karriär på "Faktum".De vill väl, på något sätt vara det där "manliga ögat", som världen ska betraktas genom.Vara attraktiva för sin läsekrets och för kvinnorna. Jag har en sanslös otur här i Göteborg, men jag kommer inte att stå och sälja Faktum eller befinna mig just bland dessa cyniker för att jag inte har släkt eller vänner att gå till. För en snäll och försvagad kvinna som inte helt obesvärat river i med ett apflabb, är mycket av det göteborgska både obehagligt, obegripligt, opålitligt och vulgärt.

Jag behövde ingen cynisk akademiker i tillägg till den son, jag hade, det står klart.
De har väl sina försvar och sina försvarare, men till den kategorin hör inte jag.

Sonen:Vill glömma sin förortstillvaro som han brutalt kastades in i efter skilsmässan.
Ja, för honom är det ju inte svårt, han räddades ju av advokater och en vinnare till far.

Men jag med min vuxenhet och ödeläggelse i K, kunde bara flytta till en annan främling, trots att jag också behövt en pappa just då. Men den lösningen blev inte långvarig, ty detta göteborgsoriginal, som jag flydde till, var ändå, trots ett socialt liv, en fin lägenhet och en hund(!), (och hälsosam (?)vegetarism) - på dekis.

Man kände sig på nytt alienerad och indragen i sammanhang som man inte kände kunde ge en tid, att hinna ikapp. Att förstå vad man varit och vart man hamnat och vart  man var på väg. Bland hans förra vänner, hans konstiga släkt och hans desperata försök att ta sig in i entreprenörsvärlden kände jag mig lost. Som tur var hade jag en naturvetenskaplig kurs på Komvux, så jag fick en tid för mig själv. Vad han gjorde på dagarna frågade jag mig aldrig. Han satt jämt i telefonen på kvällarna.

 Att han importerade pallar från Polen, och var med och sålde uddevllavarvet, i periferin av de rikare entreprenörerna, att vi hade trevliga söndagsfikor på Bräket (och en hund och trevliga relationer och fester, med hans före dettas stora nätverk av flickbekanta), fick mig inte att stormtrivas. Hon hade stor osynlig makt över charmören B-G, på grund av deras tidigare samboskap,och var också litet avundsjuk, visade det sig senare, när jag lämnat B-G och blivit med egen lägenhet i väst, hund och förtidspension.
(To be continued) (P S Titeln på detta inlägg alluderar förstås till Dostojevskijs bok, med samma namn D S)