och kunde bedöma härifrån, vad som är behövligt för att ta sig härifrån. Det är svårt att behöva ligga så här lågt hela tiden.Det är svårt att bedöma sig själv i relation tll de andra som finns "nu", eftersom "de andra" inte låter en få känna dom. I allmänhet tror jag de är förfärliga och att det de håller på med, är ouppnåeligt för mig. Inte för att de två faktorerna, egenskaperna och sysselsättningen, behöver vara samma sak. Däremot är de starkt sammanvävda, i min föreställningsvärld.
Inte heller vill jag gå tillbaka till deras ålder eller hormontillstånd. Jag har inte deras förmåga att så fort jag kommit hem, planera mer än till nästa dags jobb. Jag har ingen lust att skriva en ny "Bridget Jone's" dagbok.
Jag orkar inte läsa "business" bara för att vara en "bankfröken" och en eftertraktad bekantskap. Mitt psyke orkar inte vara i andras fokus "on demand", som deras tydligen klarar. (Det verkar inte finnas någon tjej man kan bo hos utan att det är en hjälplös en, som är lika svag som jag var förut, efter Dantes död. Vad jag letar efter en sådan tjej, som kan få mig att hålla ut med läsandet och med att "gå dit" där läsandet sker), (trots att jag nog inte kommer att bli "hjälpt" eller tagen på allvar där), (både lärarna och eleverna kommer utan anledning, vara elaka för elakhetens egen skull, bara för att få känna sig fulla av fördomar och förakt, "bara för att jag är jag"). Jag brukar tycka så synd om dom, när dom intar den attityden och startpositionen. (Så blir det i a f i början i en ny grupp, men det brukar gå att undanröja efter några sessioners grupparbeten).
Och det gör inget, ( ingen skillnad i mitt liv, eller om min "tanke" om mig själv) att killarna flockas kring den sötaste eller rikaste. (Om de där flickorna har jag ändå lika mycket fördomar, som de har om mig). Jag förstår dem inte alls eller målet och meningen med deras liv. "man och barn", JAHA, ja! (Jag förstår att de har knep som underlättar deras tentamina. Kanske de aldrig skulle läsa, om de inte hade tillgång till gamla tentor! Hur kan de annars hinna läsa och "brinna", om deras liv ändå går ut på pojkar och fester?) Jag har så länge sedan accepterat en annan sorts liv för mig. Eller ändå inte. När jag tar en kurs, det är då det är som bäst, att "ha Paco". *Live, live, forever*
T o m "ålder" accepterar jag, men bara på naturlig väg, INTE för att någon vill jag ska vara "en viss ålder". Hur kan förresten andra veta hur jag ska vara, "i en viss ålder", om de inte själva upplevt den? Märkligt! Utseendet, då, ska det inte knäcka en, eller "tröttheten"? "Pass!" Bara om jag hade tvingats vara en 45-årig hovåsfru, "nu", (eller någonsin), med det behov av omväxling och av att skapa enklaver av upplevelser (och "relief"), som jag känner, hade ännu ett fult och nödvändigt uppbrott, varit enda lösningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar