Det lästes ur Strindberg på radions P1, idag.
Där han ifrågasätter om kvinnan ska ha rösträtt, för hon inte tar lika tung roll arbetslivet och landets välfärdbyggande och att hon därför, som kvinna har det så mycket lättare. Hon blir varken en robot som tvingas gå i döden, eller en stjärnjurist som kan hålla gäldenärerna från förstugetrappan. Det första, att vara en soldat, göra krigsttjänst, det värsta skit som finns, ville han skulle vara en förutsättning, för att kvinnan skulle få rösträtt.
Verkligheten kring Strindberg var ju, att kvinnan redan hade denna frihet, att rösta, när han skrev sina betraktelser. Han ville alltså förmena henne den.
Det var väl så att han hade en fru, som fann sig tillrätta i sitt skådespelararbete, men att han var nog så arg och bitter mot henne och rentav avundsjuk, för den sakens skull. Att han inte unnade henne väninnor, utan själv måste interferera med åtskilligt manligt och störande beteende, och gjorde det, därför att han upplevde ett hot. Han måste ju ha ordnad barntillsyn och en snäll väntande kvinna, för att kunna arbeta. Lättsinne som står utanför moderskallet, och likaså omväxling och vila "någonstans", skulle inte ingå i Strindbergs kvinnliga partners liv. Någon borde vara annorlunda och offra sig.
I hans eget författarliv, däremot, ingick, att han kunde åka bort för att arbeta och att han då skrev och utarbetade en människo-och kvinna- manssyn, i sina skrifter, som den produkt av familjeliv och arbetsliv tillsammans, han var.
Egennyttan i det som skrevs går inte att ta miste på. Man kan dra slutsatsen att alla försvarstal av kränkta och ohörda människor, måste vara av arten egennyttiga.Världslitteraturen vimlar av dessa folk som till slut måst skriva för att skaffa sig en röst, bland alla fiender.
Strindberg fick gehör mer än de flesta, Någon måste ju ha varit förläggare, och givit ut hans betraktelser, så han både blev läst och fick penningar, för det han spekulerade om.
Nåväl, hans skrivna har upphöjts till världslitteratur och ger litteraturvetare, skådespelare och film-och teaterrecensenter inkomster under oöverskådlig tid.
Icke desto mindre, var det han skrev, inlägg i den dåtida samhällsdebatten, och skrevs för han ville göra sig intressant, i de rätta kretsarna.Sammantaget var han inte vad jag menar med en stor människa.
Men en "stor" författare, tydligen Det får de lärda i detta ämne gärna förklara.
Där han ifrågasätter om kvinnan ska ha rösträtt, för hon inte tar lika tung roll arbetslivet och landets välfärdbyggande och att hon därför, som kvinna har det så mycket lättare. Hon blir varken en robot som tvingas gå i döden, eller en stjärnjurist som kan hålla gäldenärerna från förstugetrappan. Det första, att vara en soldat, göra krigsttjänst, det värsta skit som finns, ville han skulle vara en förutsättning, för att kvinnan skulle få rösträtt.
Verkligheten kring Strindberg var ju, att kvinnan redan hade denna frihet, att rösta, när han skrev sina betraktelser. Han ville alltså förmena henne den.
Det var väl så att han hade en fru, som fann sig tillrätta i sitt skådespelararbete, men att han var nog så arg och bitter mot henne och rentav avundsjuk, för den sakens skull. Att han inte unnade henne väninnor, utan själv måste interferera med åtskilligt manligt och störande beteende, och gjorde det, därför att han upplevde ett hot. Han måste ju ha ordnad barntillsyn och en snäll väntande kvinna, för att kunna arbeta. Lättsinne som står utanför moderskallet, och likaså omväxling och vila "någonstans", skulle inte ingå i Strindbergs kvinnliga partners liv. Någon borde vara annorlunda och offra sig.
I hans eget författarliv, däremot, ingick, att han kunde åka bort för att arbeta och att han då skrev och utarbetade en människo-och kvinna- manssyn, i sina skrifter, som den produkt av familjeliv och arbetsliv tillsammans, han var.
Egennyttan i det som skrevs går inte att ta miste på. Man kan dra slutsatsen att alla försvarstal av kränkta och ohörda människor, måste vara av arten egennyttiga.Världslitteraturen vimlar av dessa folk som till slut måst skriva för att skaffa sig en röst, bland alla fiender.
Strindberg fick gehör mer än de flesta, Någon måste ju ha varit förläggare, och givit ut hans betraktelser, så han både blev läst och fick penningar, för det han spekulerade om.
Nåväl, hans skrivna har upphöjts till världslitteratur och ger litteraturvetare, skådespelare och film-och teaterrecensenter inkomster under oöverskådlig tid.
Icke desto mindre, var det han skrev, inlägg i den dåtida samhällsdebatten, och skrevs för han ville göra sig intressant, i de rätta kretsarna.Sammantaget var han inte vad jag menar med en stor människa.
Men en "stor" författare, tydligen Det får de lärda i detta ämne gärna förklara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar