Ok. Man e nån som andra lever känslor ÅT, alltså dom lever dom åt MIG (som om man behövde dom (känslorna)).*jiizuz* I den här situationen blir"känslor" räddningen. Man e ett vanligt "förortsfruntimmer".Åsså är det höst å man vill mysa vid TV:n, men vad händer, nå'n snoppar ur den. Det har blivit så mångkulturellt, att man inte vet vem som är ens fiende, men troligen"ALLA".Det är väl inte poppis att påstå att dom utnyttjat en å att det är därför man sitter här.
fredag 16 augusti 2013
torsdag 8 augusti 2013
Vilken tid hade ni att ha semester?
Vad det känns snopet att sonen haft semester,och man ingenting har märkt! Danmark, Köbenhavn och Esbjerg, så de rörde sig i sydlig riktning ? Var det viktigt? Visst! Status för barnen och personliga minnen för var och en. Individen måste ha tidigare erfarenheter att relatera till, måste uppleva, annars blir hon "Dum". Se på dinosaurien. Dess omgivning förändrades inte på miljoner år och hjärnan fortsatte vara pytteliten.
Vad mer "märks" inte skillnaden på? Att tiden går? Och man är inte ensam om att uppleva det, men tar den för given Man har en gemensam tidmätare och en gemensam måttstock och en gemensam miljö." Tiden", som bara "något" som vi förflyttar oss med i tanken.
Anpassligheten då, märker vi den?
Utsatthet kontra skydd?
Den ene så jagad, den andre så trygg.
Ett brå(o)kigt liv
Det ska gudarna veta att det finns bra och dåliga människor.
Nu uttalar jag mig "på okänd mark" men är de få borgarna,
isolerade?
Fattigfolket likaså? Det kan ju bara finnas dessa två
"grupper",om vi ska generalisera.
Är någon av dem "bättre"?
Det krävs långt levande i vardera miljön, för att kunna
uttala sig "med säkerhet".
Och vi var överens om att vi levde i samma tid, rent
skenbart.
Tiden försiggår ju som bekant i vår tanke.
Jag lever just nu i Hammarkullen,
vilket verkligen är en mil
(och sju kilometer) från city,
fast det räknas som samma
stad. Göteborgs.
Jag har levat med några som ser
bara litet ur verkligheten,
precis som "normalsvensken",
men beroende på bakgrund,
ser "dom" det, ur ett helt annat kulturperspektiv.
Folk som bor här, halvt svenska eller "svenska
på ett nytt sätt"/nysvenskaoch som "medvetet",
(av staten), eller av en slump,lockats hit (av rykten
och av egna beslut, av bekantas bekanta, av
"drömmar",av den "fria rörligheten", e t c)
De fuckar upp Sverige,
(liksom ungdom skulle göra det,
om de fick fria tyglar),men de
behövs lika mycket, som vi.
Moment 22,
eller nåt.
.På ett eller annat sätt
har de hamnat i Sverige
med följande av de "rätta"
migrationsreglerna,
lockade av det
kalla Nordens"möjligheter".
Dessa möjligheter är väl tre till fyra,
arbete, bostad,
befrielse från visst förtryck,
(som snart och osynligt ersätts
med annat)
och så detta diffusa:"jämlikhet",
(jo det finns jämlikhetsindex i världen,
visste ni väl).
Inte ens var vi medvetna om, vad folkhemmet
skulle ge oss,(och vad vi skulle ge det)
förrän det var ersatt med någonting annat,
teknologidrivet.
Och samhällsvetarna klarar inte av att forska,
i den takt som gör att "vi" kan förstå
utvecklingen
och leda den.
(Humaniora förstår man, naturvetenskap,
förklarar man).( Därmed räcker det väl
att eliten förstår?)
Nu uttalar jag mig "på okänd mark" men är de få borgarna,
isolerade?
Fattigfolket likaså? Det kan ju bara finnas dessa två
"grupper",om vi ska generalisera.
Är någon av dem "bättre"?
Det krävs långt levande i vardera miljön, för att kunna
uttala sig "med säkerhet".
Och vi var överens om att vi levde i samma tid, rent
skenbart.
Tiden försiggår ju som bekant i vår tanke.
Jag lever just nu i Hammarkullen,
vilket verkligen är en mil
(och sju kilometer) från city,
fast det räknas som samma
stad. Göteborgs.
Jag har levat med några som ser
bara litet ur verkligheten,
precis som "normalsvensken",
men beroende på bakgrund,
ser "dom" det, ur ett helt annat kulturperspektiv.
Folk som bor här, halvt svenska eller "svenska
på ett nytt sätt"/nysvenskaoch som "medvetet",
(av staten), eller av en slump,lockats hit (av rykten
och av egna beslut, av bekantas bekanta, av
"drömmar",av den "fria rörligheten", e t c)
De fuckar upp Sverige,
(liksom ungdom skulle göra det,
om de fick fria tyglar),men de
behövs lika mycket, som vi.
Moment 22,
eller nåt.
.På ett eller annat sätt
har de hamnat i Sverige
med följande av de "rätta"
migrationsreglerna,
lockade av det
kalla Nordens"möjligheter".
Dessa möjligheter är väl tre till fyra,
arbete, bostad,
befrielse från visst förtryck,
(som snart och osynligt ersätts
med annat)
och så detta diffusa:"jämlikhet",
(jo det finns jämlikhetsindex i världen,
visste ni väl).
Inte ens var vi medvetna om, vad folkhemmet
skulle ge oss,(och vad vi skulle ge det)
förrän det var ersatt med någonting annat,
teknologidrivet.
Och samhällsvetarna klarar inte av att forska,
i den takt som gör att "vi" kan förstå
utvecklingen
och leda den.
(Humaniora förstår man, naturvetenskap,
förklarar man).( Därmed räcker det väl
att eliten förstår?)
måndag 1 juli 2013
To hold or to whore? Klass, kön, etnicitet.
"Gifta sig av lust"
Reflektioner kring ett TV-program.
När man såg programmet om iranska imaner och deras suror och bilderna från Iran, fick man en insikt i hur svårt "moderniteten" gör det för kvinnorna. Och för männen!
Från arrangerat äktenskap, på familjens villkor till ett på imanernas. Där mannen rör till det för alla. Han har en förköpsrätt, till frihet, men styrs av traditionen att änkor och äldre kvinnor har "rätt" till någon som tänker på dem. Och frånskilda?
Det blir därmed inte så att han alltid "gifter sig av lust"
om han inte kan få imanen att kontraktera ett s k
korttidsäktenskap.
En "frihet" där han inte helt kan släppa den
gamla traditionen att "tänka sig"/ ha en skyldighet
gifta sig med en äldre brors fru (exempelvis) men där han köper sig
en "urban valfrihet" av patriarkatet, i stället för att lyda familjepatriarken. En urban valfihet med ett (förnuftigare? snällare?) traditionellt tänkesätt? Förnuftigt och nödvändigt så länge det inte finns ett socialt skyddsnät, för kvinnor.Men ekonomiska garanter innebär också att det tar stopp där. För svenska kvinnan har det ju så bra, i sitt "förnuftiga" synsätt, det starkt ekonomiserade. Hon får kosta samhället, men då får hon också finna sig i det samhället erbjuder!
Man kunde inte låta bli att förundra sig över varför de där nere, för det första, inte ägnar mer tid åt att försköna sin yttre miljö,(ingen social välfärd)och för det andra, låter kvinnorna arbeta,(ingen jämställdhet). Abetarklassen i sin medelålderskris (?) kvinnorna skildrade som
beroende av männen, som är
de drivande, de som har ett arbete. De som kunnat finna en försörjning i staden, de som
kan åstadkomma relationer, av ekonomiskt inkomstbringande slag., (som väl knappt räcker till mer än hyra och mat, i de torra och osköna städerna)
Helt spontant:. Vad ska Teheran ta sig till? Där är ju präststyre, ända sedan Mose tid. och underklassens män drömmer om oskulder, som de alltid gjort. i alla delar av världen, medan imanerna skenheligt predikar att mannen i ett (nyuppfunnet?) modernt" äktenskap, d v s äktenskap i väntan på att det riktiga och hållbara livet ska börja, "inte får penetrera henne, vare sig framifrån, eller bakifrån". :)
I all "välmening" och omsorg om flickebarnet som ju måste vara "ren", om och utifall, ett "riktigt kap", från en "riktig familj", med tiden gifter sig med henne, så att hon får "riktiga barn", skyddade, mätta och utbildade. :)
Västvärlden vaktar likaså på sina döttrar i medelklassen, men med arbetarklassens döttrar är det inte så noga. Gott eller ont?
Försvinner mannen, får kvinnan bära hundhuvudet, "whereever she is"-och barnet får utstå en del av förtreten. Om skilsmässor betraktades som en rationell akt, en logisk konsekvens, kändes den mindre som en svek, då?Men när resultatet av "försvinnandet" blir en större börda, gör den oss till klokare människor? Särskilt kvinnor väntar med att försöka på nytt.Hon tänker sig för.
Men i öst, urban, eller inte, tänker man två gånger. De har trots allt kvar dödsstraff på en del handlingar varav några, är såna som vi i väst i stället kan få föräldrapeng för. Tror jag. (*Vad litet man vet*). Underhåll, finns väl bara i väst?
Men låt oss återgå till fenomenet "korttidsäktenskap". Mer där i öst, än i väst , mest i deras underklass, finns det få ting som ger människor mer status, stolthet eller annan förströelse, än just en parrelation och de försöker därför följa de sura-anvisningar som kan möjliggöra "korttidsäktenskap".
Nu kommer vi till "det heta".:)
Programmet hette "Gifta sig av lust" -
alltså motsvarande, (eller syftande på), en "erotisk besatthet", och liknande.
Denna "lust" går man då med till imanen,där man får ställa sina frågor om vad som är tillåtet och inte att göra i relation till kvinnans ålder och status på köttmarknaden.Sen betalar man sina 200 000 ( en summa, som senare nämndes i programmet, av en "försmådd" "bordellmamma, in spe, eller för att inte använda oss av metaforer, sades "på skämt" en kvinna som erbjöd vackert sällskap till en man (och gjorde samma sak som imanerna, bara, men när en kvinna gör det, blir det "fulare", och maktlösare), i landets valuta, och får ett papper på sitt korttidsäktenskap.
Äktenskapet upphör automatiskt, efter den köpta tiden (Tiden man är korttidsgift förfogar över sin sexualitet och sin gängse partner enligt gängse förfarande). :)
Efter avtalstidens slut, tycks vad gäller ceremonier,det vara lätt att bara gå. Inga uppslitande och förhalade turer inför domstol och inga anklagelser som haglar, i bästa fall. Om man inte är nöjd med sin partner, utan tycker denne är ett stort skämt, att man själv är det, eller behandlas som man vore det, återgår man bara till sitt tidigare singelliv, efter den avtalade tiden.
Gott så? Enkelt? Är det inte precis som i Sverige/väst?
Jo! Bara med den skillnaden att tingsrätten ska ha reda på varför man skiljer sig, och andra parten och tingsrätten själv, kan förhala det.För barnens skull, för bostadens, för "smärtans", skull.".
Så om våra äktenskap är längre, är det ibland därför, att man så tydligt deklarera inför åhörarna att man lovar ära och älska, och hålla ihop tills döden skiljer en åt: I sjuttiotalets Sverige var "att ära och älska" att vara jämlika.
Dock kan ingen, som inte var med, förstå styrkan och kraften i "att befrias från auktoriteters" ok. Att få vara ung!Och att man sen, fullt utbildad (och snart med barn på väg:)
möttes med överseende, i det lössläppta 70-talet, för att man ville ha upplevelser som en man, lika,
korta och intetsägande och snabbt övergående, och "fullt av dramatik, aldrig särskilt svårt."bara tills man var hemma hos "sin" stora fina jämlike man, igen. Den svenske mannen var inte helt beredd på "den nya tiden", kanske bara min var det, (för han kom från en jämlik familj). Kvinnan (jag) var det, det fanns känslor som bara forsade under den "ungdomstid", den utbildningstid, som avlöste tonårstidens brusande "berusning" av musiken.
Utan musiken - ingen sexuell revolution? Ingen befrielse från blygsel och skam? Ingen revolutionär tåga. :)
Men i det långa loppet, en vinnande man, (för "normen" att han är eftersökt och gynnad?) -
kraven är mindre på utseende och kunnande, han har lov ta lättare på saker och ting.
Ålder är "tolerabel" - man är tillvand med den
för man har haft lov att utveckla den i gemenskap med andra, och inte gett den sjukdomsprägel. För arbetarklassens kvinnor, för den projektanställde, för korttidsvikariat, för den frånskilda,
är det däremot "kört". Man fårförsöka återgå till rester av en familjegemenskap, som inte funnits. Den unge mannen, sonen, eller den invandrande, som behövde permanent uppehållstillstånd hjälpte oss inte, precis.
Reflektioner kring ett TV-program.
När man såg programmet om iranska imaner och deras suror och bilderna från Iran, fick man en insikt i hur svårt "moderniteten" gör det för kvinnorna. Och för männen!
Från arrangerat äktenskap, på familjens villkor till ett på imanernas. Där mannen rör till det för alla. Han har en förköpsrätt, till frihet, men styrs av traditionen att änkor och äldre kvinnor har "rätt" till någon som tänker på dem. Och frånskilda?
Det blir därmed inte så att han alltid "gifter sig av lust"
om han inte kan få imanen att kontraktera ett s k
korttidsäktenskap.
En "frihet" där han inte helt kan släppa den
gamla traditionen att "tänka sig"/ ha en skyldighet
gifta sig med en äldre brors fru (exempelvis) men där han köper sig
en "urban valfrihet" av patriarkatet, i stället för att lyda familjepatriarken. En urban valfihet med ett (förnuftigare? snällare?) traditionellt tänkesätt? Förnuftigt och nödvändigt så länge det inte finns ett socialt skyddsnät, för kvinnor.Men ekonomiska garanter innebär också att det tar stopp där. För svenska kvinnan har det ju så bra, i sitt "förnuftiga" synsätt, det starkt ekonomiserade. Hon får kosta samhället, men då får hon också finna sig i det samhället erbjuder!
Man kunde inte låta bli att förundra sig över varför de där nere, för det första, inte ägnar mer tid åt att försköna sin yttre miljö,(ingen social välfärd)och för det andra, låter kvinnorna arbeta,(ingen jämställdhet). Abetarklassen i sin medelålderskris (?) kvinnorna skildrade som
beroende av männen, som är
de drivande, de som har ett arbete. De som kunnat finna en försörjning i staden, de som
kan åstadkomma relationer, av ekonomiskt inkomstbringande slag., (som väl knappt räcker till mer än hyra och mat, i de torra och osköna städerna)
Helt spontant:. Vad ska Teheran ta sig till? Där är ju präststyre, ända sedan Mose tid. och underklassens män drömmer om oskulder, som de alltid gjort. i alla delar av världen, medan imanerna skenheligt predikar att mannen i ett (nyuppfunnet?) modernt" äktenskap, d v s äktenskap i väntan på att det riktiga och hållbara livet ska börja, "inte får penetrera henne, vare sig framifrån, eller bakifrån". :)
I all "välmening" och omsorg om flickebarnet som ju måste vara "ren", om och utifall, ett "riktigt kap", från en "riktig familj", med tiden gifter sig med henne, så att hon får "riktiga barn", skyddade, mätta och utbildade. :)
Västvärlden vaktar likaså på sina döttrar i medelklassen, men med arbetarklassens döttrar är det inte så noga. Gott eller ont?
Försvinner mannen, får kvinnan bära hundhuvudet, "whereever she is"-och barnet får utstå en del av förtreten. Om skilsmässor betraktades som en rationell akt, en logisk konsekvens, kändes den mindre som en svek, då?Men när resultatet av "försvinnandet" blir en större börda, gör den oss till klokare människor? Särskilt kvinnor väntar med att försöka på nytt.Hon tänker sig för.
Men i öst, urban, eller inte, tänker man två gånger. De har trots allt kvar dödsstraff på en del handlingar varav några, är såna som vi i väst i stället kan få föräldrapeng för. Tror jag. (*Vad litet man vet*). Underhåll, finns väl bara i väst?
Men låt oss återgå till fenomenet "korttidsäktenskap". Mer där i öst, än i väst , mest i deras underklass, finns det få ting som ger människor mer status, stolthet eller annan förströelse, än just en parrelation och de försöker därför följa de sura-anvisningar som kan möjliggöra "korttidsäktenskap".
Nu kommer vi till "det heta".:)
Programmet hette "Gifta sig av lust" -
alltså motsvarande, (eller syftande på), en "erotisk besatthet", och liknande.
Denna "lust" går man då med till imanen,där man får ställa sina frågor om vad som är tillåtet och inte att göra i relation till kvinnans ålder och status på köttmarknaden.Sen betalar man sina 200 000 ( en summa, som senare nämndes i programmet, av en "försmådd" "bordellmamma, in spe, eller för att inte använda oss av metaforer, sades "på skämt" en kvinna som erbjöd vackert sällskap till en man (och gjorde samma sak som imanerna, bara, men när en kvinna gör det, blir det "fulare", och maktlösare), i landets valuta, och får ett papper på sitt korttidsäktenskap.
Äktenskapet upphör automatiskt, efter den köpta tiden (Tiden man är korttidsgift förfogar över sin sexualitet och sin gängse partner enligt gängse förfarande). :)
Efter avtalstidens slut, tycks vad gäller ceremonier,det vara lätt att bara gå. Inga uppslitande och förhalade turer inför domstol och inga anklagelser som haglar, i bästa fall. Om man inte är nöjd med sin partner, utan tycker denne är ett stort skämt, att man själv är det, eller behandlas som man vore det, återgår man bara till sitt tidigare singelliv, efter den avtalade tiden.
Gott så? Enkelt? Är det inte precis som i Sverige/väst?
Jo! Bara med den skillnaden att tingsrätten ska ha reda på varför man skiljer sig, och andra parten och tingsrätten själv, kan förhala det.För barnens skull, för bostadens, för "smärtans", skull.".
Så om våra äktenskap är längre, är det ibland därför, att man så tydligt deklarera inför åhörarna att man lovar ära och älska, och hålla ihop tills döden skiljer en åt: I sjuttiotalets Sverige var "att ära och älska" att vara jämlika.
Dock kan ingen, som inte var med, förstå styrkan och kraften i "att befrias från auktoriteters" ok. Att få vara ung!Och att man sen, fullt utbildad (och snart med barn på väg:)
möttes med överseende, i det lössläppta 70-talet, för att man ville ha upplevelser som en man, lika,
korta och intetsägande och snabbt övergående, och "fullt av dramatik, aldrig särskilt svårt."bara tills man var hemma hos "sin" stora fina jämlike man, igen. Den svenske mannen var inte helt beredd på "den nya tiden", kanske bara min var det, (för han kom från en jämlik familj). Kvinnan (jag) var det, det fanns känslor som bara forsade under den "ungdomstid", den utbildningstid, som avlöste tonårstidens brusande "berusning" av musiken.
Utan musiken - ingen sexuell revolution? Ingen befrielse från blygsel och skam? Ingen revolutionär tåga. :)
Men i det långa loppet, en vinnande man, (för "normen" att han är eftersökt och gynnad?) -
kraven är mindre på utseende och kunnande, han har lov ta lättare på saker och ting.
Ålder är "tolerabel" - man är tillvand med den
för man har haft lov att utveckla den i gemenskap med andra, och inte gett den sjukdomsprägel. För arbetarklassens kvinnor, för den projektanställde, för korttidsvikariat, för den frånskilda,
är det däremot "kört". Man fårförsöka återgå till rester av en familjegemenskap, som inte funnits. Den unge mannen, sonen, eller den invandrande, som behövde permanent uppehållstillstånd hjälpte oss inte, precis.
lördag 29 juni 2013
Kvinnoslaktarna
Om makten
Jag ska säga något om hälften av den tredje av världens största handelsvaror: Världens tredje handelsvara buntas nämligen ihop(av icke protesterande och därmed tyst accepterande vetenskapsMÄN), till EN, nämligen gruppen "kvinnor och barn".
När vi pratar om sexhandel, pratar vi om maktlösa grupper, då tycker ni kanske, att "infantiliseringen" av gruppen "kvinnor" är ok?
Eftersom de båda grupperna har likheter, de är underordnade den sexualiserande makthavarens resurser, (det som ger denne makt att sexualisera dem), är de därför"ett och samma"?
Om kvinnor inte kan skydda sina barn, eller sig själva, är de därför själva barn? Vi får nog omdefieniera vad "barn" har för betydelser, i så fall.
Nej, kvinnor är inte barn, även om "GUD själv", "the finger of God" vill att de ska vara ödmjuka och böjda och (för-)krossade.
Men slavar då? Ja.
Under män och under barn! Nu finns det ju somliga som hävdar att "barn är deras allt". Och att också "män" är det. Om vi tittar in till en kvinna som är ensamstående, med barn: Försörjningen måste då också vara "deras allt". Eller hur?
Så resoneras det i mansvärlden, i rättsfallen, (se Judge Judy, amerikanska "autentiska" tvistemålsfall) och resonemangen gör det nästan straffbart att inte klara barns försörjning, och verkar ingå i det mytiska (och för kvinnor orättvisa)förnuftet.
Kvinnor bör då fråga sig: Hur ska ALLTSÅ, ett rimligt liv med barn, vara, för att bestå? M a o hur går det för kvinnorna i världen "att försörja sig"?
(Vi bortser härmed från de aidssjuka, som inte medicineras, de stympade, de som dör i barnsäng, de som våldtas och torteras och som hålls instängda av männen. De rädda, de gamla och de som tyngs av barnafödande.Vi borde förresten, hur betungande vetskapen än är,inte bortse, så låt oss då inkludera dem.)
En solidarisk världsordning- en utopi? Man måste först och främst fråga: Är världen rättvis? På detta vet vi svaret.
Men. Gruppen kvinnor i världen ska först och främst avskiljas från gruppen barn och inte infantiliseras. Först och främst kanske, för att det är vetenskapsmän i vår del av världen som beskriver kvinnor och barn som om de vore en grupp man kan klumpa ihop. Att bli förknippad med barn och slaveri gör det politiska deltagandet som jämlik med männen, i vår del av världen, väldigt, problematisk, då vi ständigt måste omdefiniera kvinnan som jämlik och detta inför "talibanögonen", "de traditionella", de fördomsfulla, de som är inneslutna i det Bourdieu kallar "det mytiska förnuftet".
Vad som än måste till för att överleva, så måste ägarförhållanden och arbetstillfällen först fördelas mellan män och kvinnor. Jag vill därför ge er några "hälften-av- tredjedelar"- fakta till. Eller förresten. Ni fick dem i länken ovan. Ni får dem i fortsättningen i små portioner, på detta blogginlägg. Dessa ska bestå av resonemang av valda delar av ovanstående riksdagsmotion. Andemeningen, ska vara, det bedrägliga mansstyret. Det som bara gynnar de kapitalsstarka. Vad gör man mot att t ex bara en procent av USA:s befolkning - de som är mycket rika, behärskar agendan, så att ett utarmat proletariat, får sämre och sämre levnadsförhållanden?
Kan vi bevisa att en liten procent av folket styr över de andra?
Jag ska säga något om hälften av den tredje av världens största handelsvaror: Världens tredje handelsvara buntas nämligen ihop(av icke protesterande och därmed tyst accepterande vetenskapsMÄN), till EN, nämligen gruppen "kvinnor och barn".
När vi pratar om sexhandel, pratar vi om maktlösa grupper, då tycker ni kanske, att "infantiliseringen" av gruppen "kvinnor" är ok?
Eftersom de båda grupperna har likheter, de är underordnade den sexualiserande makthavarens resurser, (det som ger denne makt att sexualisera dem), är de därför"ett och samma"?
Om kvinnor inte kan skydda sina barn, eller sig själva, är de därför själva barn? Vi får nog omdefieniera vad "barn" har för betydelser, i så fall.
Nej, kvinnor är inte barn, även om "GUD själv", "the finger of God" vill att de ska vara ödmjuka och böjda och (för-)krossade.
Men slavar då? Ja.
Under män och under barn! Nu finns det ju somliga som hävdar att "barn är deras allt". Och att också "män" är det. Om vi tittar in till en kvinna som är ensamstående, med barn: Försörjningen måste då också vara "deras allt". Eller hur?
Så resoneras det i mansvärlden, i rättsfallen, (se Judge Judy, amerikanska "autentiska" tvistemålsfall) och resonemangen gör det nästan straffbart att inte klara barns försörjning, och verkar ingå i det mytiska (och för kvinnor orättvisa)förnuftet.
Kvinnor bör då fråga sig: Hur ska ALLTSÅ, ett rimligt liv med barn, vara, för att bestå? M a o hur går det för kvinnorna i världen "att försörja sig"?
(Vi bortser härmed från de aidssjuka, som inte medicineras, de stympade, de som dör i barnsäng, de som våldtas och torteras och som hålls instängda av männen. De rädda, de gamla och de som tyngs av barnafödande.Vi borde förresten, hur betungande vetskapen än är,inte bortse, så låt oss då inkludera dem.)
En solidarisk världsordning- en utopi? Man måste först och främst fråga: Är världen rättvis? På detta vet vi svaret.
Men. Gruppen kvinnor i världen ska först och främst avskiljas från gruppen barn och inte infantiliseras. Först och främst kanske, för att det är vetenskapsmän i vår del av världen som beskriver kvinnor och barn som om de vore en grupp man kan klumpa ihop. Att bli förknippad med barn och slaveri gör det politiska deltagandet som jämlik med männen, i vår del av världen, väldigt, problematisk, då vi ständigt måste omdefiniera kvinnan som jämlik och detta inför "talibanögonen", "de traditionella", de fördomsfulla, de som är inneslutna i det Bourdieu kallar "det mytiska förnuftet".
Vad som än måste till för att överleva, så måste ägarförhållanden och arbetstillfällen först fördelas mellan män och kvinnor. Jag vill därför ge er några "hälften-av- tredjedelar"- fakta till. Eller förresten. Ni fick dem i länken ovan. Ni får dem i fortsättningen i små portioner, på detta blogginlägg. Dessa ska bestå av resonemang av valda delar av ovanstående riksdagsmotion. Andemeningen, ska vara, det bedrägliga mansstyret. Det som bara gynnar de kapitalsstarka. Vad gör man mot att t ex bara en procent av USA:s befolkning - de som är mycket rika, behärskar agendan, så att ett utarmat proletariat, får sämre och sämre levnadsförhållanden?
Kan vi bevisa att en liten procent av folket styr över de andra?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)